Ångest

Jag har försökt förtränga faktum så länge nu, men nu känns det oundvikligt. Jag har ångest som bara den. Detta är min sista dag som tonåring. Den sista dagen som ungdom med gränser. Jag kommer aldrig att få vara liten igen och den tanken skrämmer mig. Jag kommer lämna en epok i livet, en tid som jag inte känner att jag har utnyttjat till fullo. Jag har missat några år, de år man utvecklades mest socialt, de år man testade gränser, de år man gjorde sånt som man inte får göra men som ändå är okej för man förväntas inte förstå bättre, de år man hittar en idrott man trivs med och får träna utan att vara för stor. Jag önskar att jag kunde få de missade åren nu, för jag saknar dem och är faktiskt avundsjuk på dem som är mitt i den tiden nu eller som har den kvar.

Jag vill leka, jag vill gråta, jag vill göra dumma saker
som accepteras av andra
Jag vill skrika, jag vill vara tyken, jag vill utvecklas
som den tonåring jag aldrig varit...

Är det kanske därför jag inte vill acceptera faktumet att jag faktiskt lämnar tonåren i morgon?






Och alltihop är ditt fel...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0