Heartline

Jag har fullt upp, huvudet dunkar och allt ska fixas i detalj. Nollningen är nära. Lägenheten är kaos. Organiserat sådant dock, men ändå. Det finns liksom inget slut på allt uppackande. Jag kan inte förstå hur jag har kunnat samla på mig så mycket saker under ett år, eller för den delen under den tiden jag bodde i en tvåa. En månad liksom...

Jag är för övrigt för stolt för att deppa över andras aningen märkliga steg. Jag vet vad jag har lämnat och är glad över det. Jag tänker bara fokusera på att själv ha kul och må bra. Så äre! Men visst känns det, det gör de. Liksom konstigt på något sätt. Och visst kommer känslor över en ibland. Men de är åtminstonde lättare att tränga undan nu, lättare att hantera när man vet vad jag valt bort.