Heartline

När jag kom till ambulansstationen vid kvart i åtta i går var jag väldigt förväntansfull för vad jag skulle få se och göra under dagen. Jag möttes först av två män som hade jobbat passet innan. De var väldigt trevliga och jag kände direkt att jag kommit till ett ställe med bra stämning. Snart kom också Gabriella och Magnus som jag skulle vara med hela dagen. Jag fick direkt låna kläder och blev lite snabbt visad runt. Mitt första intryck var att jag verkligen var välkommen dit och att alla verkligen ville att jag skulle få med mig så mycket som möjligt därifrån efter dagens slut.

Vi började med morgonfika. På många ställen som jag har varit på förut så har denna stund varit en av de jobbigaste. Man har bara fått sitta tyst och lyssna på de andras interna prat och man har verkligen känt sig utanför. Så var det inte här, jag blev överöst med frågor och var snabbt delaktig i pratet. Var det något internt personalen emellan såg de till att jag förstod vad det var de pratade om i stora drag. Det kändes verkligen jättebra.

Efter frukostfikan fick jag en egen personsökare och sedan gick Gabriella igenom framsätet på ambulansen och förklarade vad alla knappar var till för, när man använde vilka, hur man fick information om patienten osv. När vi precis var klara fick vi det första larmet. Jag fick åka bak, men kunde ändå prata med dem där framme och de förklarade vad det var vi skulle åka på. Första larmet var ett prio 2 larm så då var det inga sirener. Framme på platsen lät de mig vara "en av dem från ambulansen", inte någon som bara var med och tittade på. När vi lastat patienten och åkte mot sjukhuset satt jag också bak tillsammans med Gabriella och när hon gjorde något med patienten förklarade hon det för mig och visade mig värdena på EKG, syremättnad, blodtryck och allt annat hon gjorde och förklarade vad allt betydde med mera.

När man inte har någon given uppgift kan man lätt känna att man är i vägen. Om så var fallet var både Gabriella och Magnus väldigt bra på att dölja det för så kändes det verkligen inte. När vi fick det andra larmet, en prio 1, kände jag att jag i alla fall kunde bidra med att vara hantlangare eftersom jag visste var grejerna var då och vad det var som skulle göras där bak i ambulansen. Innan det andra larmet hade Gabriella precis hunnit gå igenom hela ambulansens utrustning och jag kände att jag verkligen sög in allt hon sa. Gabriella var väldigt bra på att förklara och jag kände att vad jag än frågade om så svarade hon så att jag verkligen förstod.

Efter det andra larmet åt vi lunch och sedan förklarade Gabriella hur man bar sig åt när man skulle sätta nål på någon. Mitt i genomgången blev vi avbrutna av ännu ett nytt larm. Också detta var en prio 1, men när vi efter en väldigt snabb och krängande färd kom fram till patienten hade hans rusande hjärta återgått till att slå normalt igen, så vi kunde inte göra något för honom. Väl tillbaka på stationen igen fortsatte vi med stickandet. Efter att ha testat på en bit plast några gånger lät Gabriella mig sticka henne i armen. Det var inte alls så läskigt som jag trodde, men jag tror att det har att göra med att Gabriella verkligen förklarade hur jag skulle göra och tog det själv väldigt lugnt och avdramatiserade det hela.

Vi fick ytterligare ett larm under eftermiddagen till en kvinna, men inte heller hon behövde köras till sjukhus. När vi sedan var tillbaka på stationen vid femtiden skulle det visa sig att vi inte skulle få några fler larm. Jag läste i en bok om EKG-förändringar, vilken var väldigt svårläst men intressant. Jag fick också testa stationens massagefåtölj. Jag insåg att eftersom man jobbar dygnspass måste man göra en hel del av "vardagsarbetet", som man egentligen skulle ha gjort hemma, på arbetsplatsen. Det är väldigt svårt att planera sin dag på jobbet, och man måste vara flexibel. Man kan liksom inte tänka att man ska ta lunchrast vid en viss tid. Går larmet när man sitter och äter, ja då är det bara att lämna maten på bordet och åka. Det är det som jag tycker verkar så bra med jobbet, att man inte vet vad som väntar en under dagen. Man får komma ut och träffa människor, och framför allt hjälpa människor som verkligen behöver det.

Jag tycker att min dag hos ambulansen var väldigt lärorik och spännande. Jag förstod att det var tur att jag fick åka på så många styrningar som jag ändå fick, men jag tycker att det var synd att inte något av larmen var en olycka. Inte för att man vill att det ska hända andra något, men det hade varit väldigt kul att se hur man jobbar vid t.ex. en trafikolycka el dyl. Både att se hur olika ambulanser samarbetar, när den första bilen blir ledningsbil, att se samarbetet mellan ambulans, räddningstjänst och polis osv. samt att se skillnader på tillvägagångssättet i omhändertagandet av sjukdom och skada.

Always said I would know where to find love,
Always thought I'd be ready and strong enough,
But some times I just felt I could give up.
But you came and changed my whole world now,
I'm somewhere I've never been before.
Now I see, what love means.

It's so unbelievable,
And I don't want to let it go,
Something so beautiful,
Flowing down like a waterfall.
I feel like you've always been,
Forever a part of me.
And it's so unbelievable to finally be in love,
Somewhere I'd never thought I'd be.

In my heart, in my head, it's so clear now,
Hold my hand you've got nothing to fear now,
I was lost and you've rescued me some how-.
I'm alive, I'm in love you complete me,
And I've never been here before.
Now I see, what love means.

When I think of what I have, and this chance I nearly lost,
I cant help but break down, and cry.
Ohh yeah, break down and cry.

Now I see, what love means
But is it worth it?

• Fixa lite med seglarskolans hemsida, eller rättare sagt med informationen där.
• Sedan ska jag försöka få tag i någon som vill segla med mig.
• Ska också hinna städa på mitt rum
• göra mitt arbete i naturkunskapen om fiskar

Får se vad jag hinner med helt enkelt...