Jag kan inte förstå det...

Men det känns som om det inte längre spelar någon roll, det är ändå försent. Jag får lära mig leva med mig själv, med hatet mot mig själv, med föraktet och vetskapen att jag har misslyckats.

Jag vill också vara bra, jag vill också räcka till. Jag vill inte vara den som är ivägen hela tiden, den som ingen vill vara med...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0