Jag steg uppför med skjutna vingar...

För första gången i mitt liv kommer jag vakna upp ensam på min födelsedag, jag kommer fira den långt bort från mamma. Jag kommer inte få frukost på sängen eller paket när jag vaknar. Eller jo, paket har hon allt skickat med mig med stränga order om att jag inte får öppna dem förrän på min födelsedag. Men mamma kommer inte komma in i mitt rum och sjunga för mig som hon alltid gjort, sen dagen jag föddes för 23 år sedan. Det är en konstig känsla... Kanske är det ännu en del av navelsträngen som klipps?!
 
Men det ska nog bli bra ändå, för det blir kalas med mina fina vänner :)

Du finner bara en lyckoklöver...



Två av mina skruttar passade på att vara ute och leka i den varma vårsolen. Allt blir så mycket lättare när man kan vara ute :)

Jag tittade på en dokumentärfilm på svt play i går kväll innan jag somnade. Den handlade om vem vi är på nätet. Det är lite skrämmande att man kan få fram så mycket information om sig själv som man inte hade en aning om att den fanns där. Och det går verkligen inte att ta bort sånt som finns på internet, även om det är andra personer som skrivit saker som enligt lagen räknas som förtal. Det enda sättet att inte få upp oönskade sökresultat på google var enligt experter att "äga" sin information, dvs att själv se till att finnas så mycket på internet att eventuella dåliga sidor hamnar långt ner i google-sökningar. Man ska dock tänka sig för många gånger innan man uttalar sig om något känsligt eller publicerar bilder som kan väcka intresse. Bäst är nog att vara lagom annonym och neutral. Blir man t.ex. en populär bloggare finns det alltid personer som tycker och tänker saker om en som kanske inte alltid är så smickrande. Att arbetsgivare googlar personer de ska anställa är inte ens en hemlighet längre, och allt som hittas kan vändas mot en. Negativa sidor hos en person syns alltid starkare än de positiva tyvärr. En negativ kommentar väger tyngre än tio positiva...


Det finns bara en!

Tänk att det finns en människa som kan få mig att le som ingen annan, som kan få mig att skratta hejdlöst åt rynkor i handen på en brygga vid en sjö, som jag kan gå brevid utan att säga ett ord för hon förstår ändå, som jag kan göra änglar i snön med, som jag kan hoppa i höstlöven och rulla ner för slänter med, vi kan gå i affärer och göra fynd på loppisar och auktioner, vi kan handla mat så hela affären undrar vad vi håller på med, vi kan arrangera fester och sittningar och självklart festa ihop. Vi kan plugga och diskutera viktiga saker, likaväl som vi kan flumma omkring en hel dag. Men framför allt så får hon mig att må så sjukt bra och jag litar på henne till 200%! När jag såg henne första gången efter sommaren kunde jag inte sluta le, och så är det varje gång jag möter henne! Jag är så glad att jag har henne, utan henne hade jag aldrig klarat av plugget och livet här... Hur det ska gå den dagen vi tar examen vet jag inte, men jag längtar inte dit. Jag vet bara att jag aldrig vill flytta långt ifrån henne!

Världens bästa vän, du vet vem du är!


Mamma min mamma hör mig nu...

Det är lite märkligt faktiskt, att det känns som om jag är närmare min mamma och dem där hemma när jag är här uppe i norr än när jag är hemma. Jag pratar med mamma nästan varje dag när jag är här, men hur ofta hinner vi verkligen prata när jag är hemma? Antingen är hon borta eller så är jag. Råkar vi båda vara hemma samtidigt kan vi knappt ändå prata med varandra ostört. Alltid är det någon som stör. Men när vi ringer, då är det bara hon och jag, det blir liksom mer kvalitet då på något sätt. Fast jag saknar så klart att kunna krama henne.

En annan sak jag har tänkt på är att jag har blivit mer känslig. Aldrig förr har jag till exempel gråtit till en film, men när jag, Jonna och Matilda såg "Jag saknar dig" grinade jag igenom hela filmen. När jag idag låg och tittade på Mia Skäringers show om självkänsla grät jag med. Och allt oftare får jag nästan panikångest när jag tänker att det kan hända något med mina älskade medans jag är här långt borta. Ångesten liksom kryper fram då och tårarna tränger på under ögonlocken. Det är väl det som kallas skörhet.


Det är ändå du som väljer vem du är...

Det finns vänner, och så finns det VÄNNER. Sen finns också dem man trodde var vänner. Många är värda din vänskap, men de som man måste kämpa för att behålla är kanske inte värda det?! Jag har varit nere i mörkret, och vad som än händer så vill jag inte dit ner igen. Jag vill inte låta någon dra ner mig, utan väljer hellre att strunta i dem som får mig att inte må bra. Det är lättare så. Jag vet att det kan få mig att framstå som nonchalant, eller till och med elak, att jag väljer bort människor. Men det är för att skydda mig själv. Vill folk tycka illa om mig så är det upp till dem, inte mitt problem. Jag har mina VÄNNER, riktiga vänner som jag vet aldrig nånsin skulle svika mig. Det räcker med dem. Så länge jag vet att de finns där för mig så kommer jag också att finnas för dem. Med det är inte sagt att jag inte kan få fler av både vänner och VÄNNER.


Inte det minsta...

Jag har fullt upp, huvudet dunkar och allt ska fixas i detalj. Nollningen är nära. Lägenheten är kaos. Organiserat sådant dock, men ändå. Det finns liksom inget slut på allt uppackande. Jag kan inte förstå hur jag har kunnat samla på mig så mycket saker under ett år, eller för den delen under den tiden jag bodde i en tvåa. En månad liksom...

Jag är för övrigt för stolt för att deppa över andras aningen märkliga steg. Jag vet vad jag har lämnat och är glad över det. Jag tänker bara fokusera på att själv ha kul och må bra. Så äre! Men visst känns det, det gör de. Liksom konstigt på något sätt. Och visst kommer känslor över en ibland. Men de är åtminstonde lättare att tränga undan nu, lättare att hantera när man vet vad jag valt bort.

Vad ska du bli när du blir stor?

Om jag hade kunnat teckna så hade jag målat upp mitt drömhus, eller inte bara huset, utan hela gården. Jag vill ha lite djur, inte många, utan bara så det blir mysigt och så man kan hinna sköta dem trots att man har annat jobb. Vart stället ligger spelar egentligen inte så stor roll, men det gör inget om det är en bra bit på grusväg dit så man kan köra med häst och vagn ut till "stora vägen". Klicka på bilden för att göra den större så får ni se hur det kommer att se ut om ni hälsar på mig i framtiden ;o)


Det blir inte som man tänkt sig...

Det är helt sanslöst hur mycket packning jag har. Okej, jag ska vara borta i tre månader och planerar att lämna en del där nere, men allt är ju ändå nödvändigt att få med sig... Mardrömmen blir bytet i Stockholm :o/ Jag får hålla alla tummar och tår jag har för att tåget till Gbg går från samma spår som vi inkommer på från Sundsvall! I annat fall måste jag nog ringa flytthjälp för att kunna få med mig all packning^^

Är det inte jättekonstigt att jag känner samma förväntansfulla ångest över att åka hem igen som jag hade när jag skulle flytta hit för snart ett år sedan? Det är här mitt liv är just nu, det är här jag har mina bästa vänner, mina saker, allt att göra. Men självklart längtar jag så otroligt mycket hem också! Jag ska ägna varje ledig stund åt mina älskade små barn, som ju inte är så små längre. Mina bröder, med mamma, mormor och morfar. Jag ska verkligen försöka ta till vara på varje dag där nere så att jag kan glädjas åt dem när hösten och mörkret kommer och jag återigen är 80 mil ifrån dem...

Nu ska jag se till att få packat ner allt och få stängt väskorna. Sedan äre bara att vänta på kvällen, opponeringen och sedan, den låååånga tågresan. Det är så otroligt värt att åka så många timmar när man vet att mamma står där och väntar på mig när jag kommer fram!

Och på onsdag tar Tessie studenten!!!!!! <3

I read your mind and tried to call, my tears could fill the Albert hall...

Jag var naiv som trodde att jag kunde göra vad som helst, att du skulle hålla fast och aldrig släppa taget. Jag förstår dig mycket väl att du till sist gjorde det, för man orkar inte hur mycket som helst. Och jag får helt enkelt skylla mig själv och finna mig i min egen verklighet. Livet är ingen dans på rosor och ingen är perfekt, allra minst jag själv...

Livet efter

I höstas var ju jag på föreläsning med en tjej som heter Sofia Åkerman. Hon pratade om sitt liv med självskadebeteende och ätstörningar och det var helt otroligt gripande. Jag var nyss inne på hennes blogg där hon hade skrivit ett långt inlägg om livet efter som hon kallade det. Hon menade att det skrivs alldeles för lite om hur man kan gå vidare efter att ha haft psykiska sjukdomar med själskadebeteende och liknande. Jag lever livet efter nu, och jag är så glad att jag har tagit mig ur allt skit med äran i behåll.

Till skillnad från många andra så kan man inte se några tydliga spår från mitt förflutna. Jag har några ärr, men de flesta skulle nog inte ens reagera på dem, de sitter på ställen där man skulle kunna ha skadat sig på många tänkbara sätt just utom att ha åsamkat sig dem medvetet, och de ser inte ut som typiska "självskadeärr". De flesta och värsta ärren finns dock inom mig, men de är så läkta nu att det ska mycket till för att de ska spricka upp.

Nu lever jag ett rikt studentliv, med kompisar, plugg, resor, matlagning, tvättider att passa, fester, hemlängtan och mycket annat. Med rikt menar jag inte att jag har mycket pengar, för pengar är något knappt existerande i ett studentliv. Nej, med rikt menar jag att mitt liv är fyllt av saker som gör mig glad, som får mig att känna att jag tillhör någonstans, att jag är omtyckt för den jag är, att jag kan klara mig själv och att jag har människor omkring mig som verkligen bryr sig om mig och som vill ha mig med. Detta är främmande känslor för mig, och det har tagit tid att lära sig hantera dem. För de flesta andra är det naturligt att en vän ringer och vill prata en stund om allt och inget, att man får inbjudan till myskvällar och fester emellanåt och att man kan ta en promenad med kompisgänget och prata skvaller med varandra. Allt sånt här var helt främmande för mig innan. Jag visste inte vad småprat var, och vad sjutton pratade man om i telefon i över en timma? Jag hörde klasskompisarna prata om att de skulle träffas hemma hos henne eller henne eller henne på helgen, men jag var aldrig bjuden. Sedan pratade de om hur kul de hade haft det, hur fulla de hade blivit, vem som hade gjort bort sig mest och vad de hade haft på sig, men jag var aldrig en del av det.

Jag kan inte säga vad det var som gjorde att jag slutade att skada mig själv. Jag vet heller inte när jag började se mig själv som frisk. Jag tror att en rad omständigheter bidrog till det, att flera olika händelser fick mig att inse att det inte var den enda utvägen att skära armarna randiga. Mycket handlade nog om att jag så sakteligen började lära känna mig själv, började acceptera den jag var. Från att ha varit en liten vilsen människa började jag förstå att hon som jag såg i spegeln hade ett val, hon kunde välja att fortsätta vara liten och vilsen, eller så kunde hon bli stor. Det var en skrämmande tanke, en främmande värld, att bli stor, för ovissheten lurade bakom varje hörn. Man kan ju aldrig veta om det bakom nästa krök står ett otäckt monster som vill knuffa ner en igen i den djupa avgrund man kom ifrån. Och då skulle ju fallet bli större om man lyckats ta sig upp en bit än om man stannade kvar på botten.

Jag är glad att jag vågade trotsa monstren och ta mig upp steg för steg, meter för meter. Visst föll jag några gånger, visst mötte jag monster på vägen, men de lyckades aldrig knuffa ner mig hela vägen. Mycket tack vare min mamma som fanns där och fångade upp mig gång på gång. Utan henne hade jag aldrig tagit mig över kanten dit jag är i dag. Nu är jag stolt över att jag klarade det, och jag bär med mig min historia i mötet med andra. Jag vet hur svart det svarta kan te sig, jag vet hur svårt det är att fånga de små ljusglimtarna som faktiskt gör att man mår bättre. Jag vet hur lång den resa kan kännas som man har framför sig, hur lätt det är att strunta i den och dränka sig i sina mörka tankar istället. Jag vet hur mycket man önskar att någon annan ska bestämma åt en, hur mycket man vill att någon annan ska ta ens kommando så att man slipper stå för allt man gör själv. Jag vet hur otroligt lätt det är att ljuga för att skydda dem som står nära, hur bra man blir på att dölja vad man känner och vad man gör. Det blir till ett skådespel, där varje scen hotar att avslöja ens sanna identitet, att man är fejk, att man inte duger något till och att man inte kan leva upp till de förväntningar alla har på en.  Skulle någon komma på en är det bara att kasta in handuken på en gång och ge upp.

Jag är övertygad om att allt ont alltid för något gott med sig, att allt har någon sorts mening. Att jag har gått igenom de här svarta åren under mitt liv har format mig till den jag är i dag. Jag vill ta till vara på den erfarenheten det har gett och vända den till något positivt. Kanske kan jag hjälpa andra som hamnat i den situationen, eller allra helst vara en del i att förhindra att andra ens faller ner. Ingen ska behöva må dåligt, och kan jag göra något för någon annan vill jag försöka. Jag tänker dock aldrig ge mig in i något som kan dra ner mig dit igen, det är det aldrig värt...

Den finns där...


Känslan finns där, jag känner den ibland.
Inte lika ofta nu, den är lättare att gömma här,
lättare att hålla ifrån sig och ta avstånd ifrån.
Men kan jag någonsin lära mig att leva utan den?

Den tränger sig fram och gör sig påmind,
och allt jag kan göra är att hålla emot.
För jag vill inte, vill inte.
Här kan det gå. Det ska gå...


Läs inte

Om jag bara struntade i arbetet med klubben, vad skulle hända då? Antingen rular allting på ändå, fortsätter som det har gjort hela tiden, allt jag har byggt upp, allt det engagemang jag har lagt ner betyder kanske inget. Jag kanske har slitit till långt fram på natten många dagar alldeles i onödan? Jag har kanske skällt och bestämt alldeles för mycket och i själva verket bara förstört mer än jag gjort nytta? Alldeles för ofta känns det i alla fall så. Jag har kämpat för något jag trott varit kul för mig och för andra, för jag trodde på att det var det som förväntats av mig. Kanske det inte är så. Kanske alla andra hade haft roligare om jag inte ens var där.

Om det inte rullar på så kanske alla plötsligt skulle förstå vad det är jag egentligen gör. Kanske de förstår mina vassa ord emellanåt? Förstår att det inte är lätt att leda en hel förening, hålla i alla trådar som finns. Visst finns det de som också engagerar sig mycket och lägger ner många timmar, men jag tror faktiskt helt ärligt inte att någon gör mer än vad jag gör.

Jag är nog inte rätt person ändå. Jag har nog alldeles för många brister som gör att jag hela tiden försvårar arbetet för mig själv. Det finns andra som, om de bara får chansen, skulle göra jobbet många gånger bättre än mig...

...

Ruset, låtarna, dunket, paniken, ångesten. Jag vet inte varför, det bara blir så...


Padre

Jag som trodde du hade ändrat dig,
men så fel jag hade.
Självgod och saknar förmåga att ta till dig
andras råd.
Men tänk om du hade lyssnat,
en enda gång.

Jag förstår inte hur samma människa
kan begå samma misstag,
om och om igen.
Utan att inse
att man kanske skulle försöka ändra sig.
Bli en bättre människa.

Jag trodde, tydligen blåögt,
att detta skulle bli vändpunkten.
Föra oss samman igen.
Men nej.
Tvärtom river det upp alla sår.
All saknad.

Att jag fortfarande blir så besviken,
jag borde ha lärt mig.
Men hoppet,
hoppet om att allt ska bli bra,
det finns alltid där.

Eller är det saknaden som gör det?
Saknaden efter det jag aldrig haft,
som många andra tar för givet,
som jag önskar,
vill så innerligt
att jag tar risken att bli sviken.
Om och om igen.
Gång på gång.

Jag ser andra,
nästan varje dag
Jag blir både glad och ledsen.
Glad för deras skull.
Ledsen för att jag aldrig fått ha det själv.
Kan man få en till låns?


Inget

Det blev inget Stockholm till Mika.
Det blev ingen segling med Gladan och Falken med Anna och Sara.
Det blev ingen roadtrip med Jennifer.
Det blev inget Öland med någon.
Det blev inget Sundsvall med varken mamma eller Malin.
Det blir inget, bara tårar och ångest...

Då och nu

När jag var liten kunde jag gråta högt om kvälarna, snyfta tills jag visste att mamma skulle komma och trösta mig, säga att allt blir bra igen. Jag trodde henne. Då. Men nu. Jag vet bättre nu. Mamma kan inte göra allt bra igen, allt hänger bara på mig. Det är bara mig jag har att skylla för den jag är, bara mig. Och jag vet att allting inte kan bli bra. Det räcker inte med en kram och en klapp på kinden. Allt är så sjukt mycket mer komplicerat än så. Och jag vet inte om jag orkar...

Jag är besviken, väldigt besviken...


Vart tog tiden vägen?

Jag vet att du inte saknar det vi hade en gång, det löftet vi gav då, att det alltid skulle vara vi.
Vi hade många oförglömliga stunder ihop, när vi lekte häst på din granntomt, när vi gick i bara badrock ner till stranden på sommarkvällarna och badade nakna, när vi åkte buss till stallet, alla uteritter ihop, när vi målade glas på sjukhuset efter att du krossat din mjälte i en ridolycka, när vi byggde hinder på din gräsmatta och hoppade med din fina collie Vanessa, när vi gosade med kattungarna i ditt rum, alla övernattningar med fniss långt in på natten, när vi eldade på er grillplats och lagade "mat", när vi lekte med kaninerna och alla de söta små kaninungarna, när vi seglade ihop.

Listan kan göras oändligt lång och jag är så glad att jag hade dig då. Men vart tog allt vägen sen? Det var något som hände och sedan var ingenting sig likt igen. Jag saknar dej så otroligt mycket och varje gång jag ser dig, i verkligheten eller på bild, så känner jag den där saknaden inom mig. Vi berättade allt för varandra. Men sen den dagen då vi inte längre pratade med varandra lika ofta så har den plats som fanns för dig inom mig stått tom. Jag tror inte att den någonsin kommer att fyllas igen...

Jag saknar dej, Anna!


Besviken

Besvikelsen finns där.
Den går att dölja i orden inför andra, men inte för mig själv.
Jag kommer på andra plats, en sorts reserv. Man skulle kunna tycka att det är tillräckligt bra, men det känns i hjärtat att det inte är okej, att det är jag som inte duger. Inte nångång.

Men jag ska inte gråta, jag ska inte sörja det jag inte har utan försöka glädjas åt det jag har. Jag ska bara komma på vad det är jag har först...


Dom dagarna

Det finns vissa stunder i ens liv som man önskar bort, stunder som man bara vill glömma, trycka bort i något trångt, mörkt hörn för alltid.
Och så finns det stunder då man fylls av lycka och glädje, som man vill ska vara för evigt, stunder då man önskar att man kunde stanna tiden.

I dag har jag upplevt båda de här sorters stunderna, och jag känner mig mest förvirrad just nu. Ska jag vara glad för den bra stunden eller ledsen över den dåliga? Ska jag gråta, hata och ge igen, eller ska jag bara glömma, förlåta och gå vidare?


Ångest

Jag har försökt förtränga faktum så länge nu, men nu känns det oundvikligt. Jag har ångest som bara den. Detta är min sista dag som tonåring. Den sista dagen som ungdom med gränser. Jag kommer aldrig att få vara liten igen och den tanken skrämmer mig. Jag kommer lämna en epok i livet, en tid som jag inte känner att jag har utnyttjat till fullo. Jag har missat några år, de år man utvecklades mest socialt, de år man testade gränser, de år man gjorde sånt som man inte får göra men som ändå är okej för man förväntas inte förstå bättre, de år man hittar en idrott man trivs med och får träna utan att vara för stor. Jag önskar att jag kunde få de missade åren nu, för jag saknar dem och är faktiskt avundsjuk på dem som är mitt i den tiden nu eller som har den kvar.

Jag vill leka, jag vill gråta, jag vill göra dumma saker
som accepteras av andra
Jag vill skrika, jag vill vara tyken, jag vill utvecklas
som den tonåring jag aldrig varit...

Är det kanske därför jag inte vill acceptera faktumet att jag faktiskt lämnar tonåren i morgon?






Och alltihop är ditt fel...


Tidigare inlägg
RSS 2.0