Livet efter

I höstas var ju jag på föreläsning med en tjej som heter Sofia Åkerman. Hon pratade om sitt liv med självskadebeteende och ätstörningar och det var helt otroligt gripande. Jag var nyss inne på hennes blogg där hon hade skrivit ett långt inlägg om livet efter som hon kallade det. Hon menade att det skrivs alldeles för lite om hur man kan gå vidare efter att ha haft psykiska sjukdomar med själskadebeteende och liknande. Jag lever livet efter nu, och jag är så glad att jag har tagit mig ur allt skit med äran i behåll.

Till skillnad från många andra så kan man inte se några tydliga spår från mitt förflutna. Jag har några ärr, men de flesta skulle nog inte ens reagera på dem, de sitter på ställen där man skulle kunna ha skadat sig på många tänkbara sätt just utom att ha åsamkat sig dem medvetet, och de ser inte ut som typiska "självskadeärr". De flesta och värsta ärren finns dock inom mig, men de är så läkta nu att det ska mycket till för att de ska spricka upp.

Nu lever jag ett rikt studentliv, med kompisar, plugg, resor, matlagning, tvättider att passa, fester, hemlängtan och mycket annat. Med rikt menar jag inte att jag har mycket pengar, för pengar är något knappt existerande i ett studentliv. Nej, med rikt menar jag att mitt liv är fyllt av saker som gör mig glad, som får mig att känna att jag tillhör någonstans, att jag är omtyckt för den jag är, att jag kan klara mig själv och att jag har människor omkring mig som verkligen bryr sig om mig och som vill ha mig med. Detta är främmande känslor för mig, och det har tagit tid att lära sig hantera dem. För de flesta andra är det naturligt att en vän ringer och vill prata en stund om allt och inget, att man får inbjudan till myskvällar och fester emellanåt och att man kan ta en promenad med kompisgänget och prata skvaller med varandra. Allt sånt här var helt främmande för mig innan. Jag visste inte vad småprat var, och vad sjutton pratade man om i telefon i över en timma? Jag hörde klasskompisarna prata om att de skulle träffas hemma hos henne eller henne eller henne på helgen, men jag var aldrig bjuden. Sedan pratade de om hur kul de hade haft det, hur fulla de hade blivit, vem som hade gjort bort sig mest och vad de hade haft på sig, men jag var aldrig en del av det.

Jag kan inte säga vad det var som gjorde att jag slutade att skada mig själv. Jag vet heller inte när jag började se mig själv som frisk. Jag tror att en rad omständigheter bidrog till det, att flera olika händelser fick mig att inse att det inte var den enda utvägen att skära armarna randiga. Mycket handlade nog om att jag så sakteligen började lära känna mig själv, började acceptera den jag var. Från att ha varit en liten vilsen människa började jag förstå att hon som jag såg i spegeln hade ett val, hon kunde välja att fortsätta vara liten och vilsen, eller så kunde hon bli stor. Det var en skrämmande tanke, en främmande värld, att bli stor, för ovissheten lurade bakom varje hörn. Man kan ju aldrig veta om det bakom nästa krök står ett otäckt monster som vill knuffa ner en igen i den djupa avgrund man kom ifrån. Och då skulle ju fallet bli större om man lyckats ta sig upp en bit än om man stannade kvar på botten.

Jag är glad att jag vågade trotsa monstren och ta mig upp steg för steg, meter för meter. Visst föll jag några gånger, visst mötte jag monster på vägen, men de lyckades aldrig knuffa ner mig hela vägen. Mycket tack vare min mamma som fanns där och fångade upp mig gång på gång. Utan henne hade jag aldrig tagit mig över kanten dit jag är i dag. Nu är jag stolt över att jag klarade det, och jag bär med mig min historia i mötet med andra. Jag vet hur svart det svarta kan te sig, jag vet hur svårt det är att fånga de små ljusglimtarna som faktiskt gör att man mår bättre. Jag vet hur lång den resa kan kännas som man har framför sig, hur lätt det är att strunta i den och dränka sig i sina mörka tankar istället. Jag vet hur mycket man önskar att någon annan ska bestämma åt en, hur mycket man vill att någon annan ska ta ens kommando så att man slipper stå för allt man gör själv. Jag vet hur otroligt lätt det är att ljuga för att skydda dem som står nära, hur bra man blir på att dölja vad man känner och vad man gör. Det blir till ett skådespel, där varje scen hotar att avslöja ens sanna identitet, att man är fejk, att man inte duger något till och att man inte kan leva upp till de förväntningar alla har på en.  Skulle någon komma på en är det bara att kasta in handuken på en gång och ge upp.

Jag är övertygad om att allt ont alltid för något gott med sig, att allt har någon sorts mening. Att jag har gått igenom de här svarta åren under mitt liv har format mig till den jag är i dag. Jag vill ta till vara på den erfarenheten det har gett och vända den till något positivt. Kanske kan jag hjälpa andra som hamnat i den situationen, eller allra helst vara en del i att förhindra att andra ens faller ner. Ingen ska behöva må dåligt, och kan jag göra något för någon annan vill jag försöka. Jag tänker dock aldrig ge mig in i något som kan dra ner mig dit igen, det är det aldrig värt...

Kommentarer
Postat av: Lena

Kloka du! Följer med spänning ditt liv så här på avstånd! Låter som om du har det bra och är lycklig! Det är du värd, Vännen! KRAM

2011-02-14 @ 15:16:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0