Heartline

Besvikelsen finns där.
Den går att dölja i orden inför andra, men inte för mig själv.
Jag kommer på andra plats, en sorts reserv. Man skulle kunna tycka att det är tillräckligt bra, men det känns i hjärtat att det inte är okej, att det är jag som inte duger. Inte nångång.

Men jag ska inte gråta, jag ska inte sörja det jag inte har utan försöka glädjas åt det jag har. Jag ska bara komma på vad det är jag har först...