Vart tog tiden vägen?
Jag vet att du inte saknar det vi hade en gång, det löftet vi gav då, att det alltid skulle vara vi.
Vi hade många oförglömliga stunder ihop, när vi lekte häst på din granntomt, när vi gick i bara badrock ner till stranden på sommarkvällarna och badade nakna, när vi åkte buss till stallet, alla uteritter ihop, när vi målade glas på sjukhuset efter att du krossat din mjälte i en ridolycka, när vi byggde hinder på din gräsmatta och hoppade med din fina collie Vanessa, när vi gosade med kattungarna i ditt rum, alla övernattningar med fniss långt in på natten, när vi eldade på er grillplats och lagade "mat", när vi lekte med kaninerna och alla de söta små kaninungarna, när vi seglade ihop.
Listan kan göras oändligt lång och jag är så glad att jag hade dig då. Men vart tog allt vägen sen? Det var något som hände och sedan var ingenting sig likt igen. Jag saknar dej så otroligt mycket och varje gång jag ser dig, i verkligheten eller på bild, så känner jag den där saknaden inom mig. Vi berättade allt för varandra. Men sen den dagen då vi inte längre pratade med varandra lika ofta så har den plats som fanns för dig inom mig stått tom. Jag tror inte att den någonsin kommer att fyllas igen...
Jag saknar dej, Anna!
