Mamma min mamma hör mig nu...
Det är lite märkligt faktiskt, att det känns som om jag är närmare min mamma och dem där hemma när jag är här uppe i norr än när jag är hemma. Jag pratar med mamma nästan varje dag när jag är här, men hur ofta hinner vi verkligen prata när jag är hemma? Antingen är hon borta eller så är jag. Råkar vi båda vara hemma samtidigt kan vi knappt ändå prata med varandra ostört. Alltid är det någon som stör. Men när vi ringer, då är det bara hon och jag, det blir liksom mer kvalitet då på något sätt. Fast jag saknar så klart att kunna krama henne.
En annan sak jag har tänkt på är att jag har blivit mer känslig. Aldrig förr har jag till exempel gråtit till en film, men när jag, Jonna och Matilda såg "Jag saknar dig" grinade jag igenom hela filmen. När jag idag låg och tittade på Mia Skäringers show om självkänsla grät jag med. Och allt oftare får jag nästan panikångest när jag tänker att det kan hända något med mina älskade medans jag är här långt borta. Ångesten liksom kryper fram då och tårarna tränger på under ögonlocken. Det är väl det som kallas skörhet.
