Då och nu

När jag var liten kunde jag gråta högt om kvälarna, snyfta tills jag visste att mamma skulle komma och trösta mig, säga att allt blir bra igen. Jag trodde henne. Då. Men nu. Jag vet bättre nu. Mamma kan inte göra allt bra igen, allt hänger bara på mig. Det är bara mig jag har att skylla för den jag är, bara mig. Och jag vet att allting inte kan bli bra. Det räcker inte med en kram och en klapp på kinden. Allt är så sjukt mycket mer komplicerat än så. Och jag vet inte om jag orkar...

Jag är besviken, väldigt besviken...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0