Padre

Jag som trodde du hade ändrat dig,
men så fel jag hade.
Självgod och saknar förmåga att ta till dig
andras råd.
Men tänk om du hade lyssnat,
en enda gång.

Jag förstår inte hur samma människa
kan begå samma misstag,
om och om igen.
Utan att inse
att man kanske skulle försöka ändra sig.
Bli en bättre människa.

Jag trodde, tydligen blåögt,
att detta skulle bli vändpunkten.
Föra oss samman igen.
Men nej.
Tvärtom river det upp alla sår.
All saknad.

Att jag fortfarande blir så besviken,
jag borde ha lärt mig.
Men hoppet,
hoppet om att allt ska bli bra,
det finns alltid där.

Eller är det saknaden som gör det?
Saknaden efter det jag aldrig haft,
som många andra tar för givet,
som jag önskar,
vill så innerligt
att jag tar risken att bli sviken.
Om och om igen.
Gång på gång.

Jag ser andra,
nästan varje dag
Jag blir både glad och ledsen.
Glad för deras skull.
Ledsen för att jag aldrig fått ha det själv.
Kan man få en till låns?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0