Ett liv tänds, att annat släcks...

Tårarna strömmar ner för mina kinder. Min allra bästa vän, den som alltid lyssnade, alltid tröstade och alltid värmde, har lämnat mig, har lämnat oss. Jag minns första dagen vi sågs, lika väl som den sista. Kanske anade jag redan då att jag aldrig skulle få se dig igen. Jag satte mig ner och du kom emot mig, som du brukade göra. Jag lyfte upp dig i min famn och du tryckte ditt ansikte mot mitt samtidigt som du kurrade allt vad du kunde. Du gjorde det jämt, du spann som en ferrari så fort man såg på dig, det spelade ingen roll om det var bannor eller kel, du spann oavsett.

Jag fick hålla dig i min famn ett kort tag då den sista dagen, sedan ville du ner och ut på upptäcksfärd igen. Jag såg efter dig och undrade vad du skulle hitta på härnäst. Jag anade kanske då, att det var sista gången jag fick se dig, för jag sa hejdå, så som man säger hejdå när man ses för sista gången.

Jag vet att du kom ihåg mig, för häromdagen ropade jag på dig genom högtalarna på datorn. Du blev helt förvirrad och letade runt, men kunde inte hitta mig. Jag sa till dig att vi ses snart igen, att jag snart kommer hem och kramar om dig. Du har legat i min säng, tagit mitt rum till ditt sen jag flyttade, och det finns säkert tusentals hår från dig där. Min bror brukade säga att du inte luktade katt, utan luktade mig eftersom du så ofta låg på mitt rum.

Jag minns alla mysiga kvällar vi haft. När du hoppade upp i min säng och ville in under täcket. Du skulle ligga under mina knän som i en liten koja. Där kurade du ihop dig och sov en stund, tills du blev för varm och fick panik innan du hittade ut från täcket. Jag brukade reta dig genom att inte öppna upp nånstans då...

En annan sak jag minns är när jag satte en röd rosett kring din hals vid jul, och kallade dig för min lussekatt. Du hatade att ha något runt halsen, men du var för lat för att orka bry dig om den stora prydnaden. Du var så söt då. Och jag minns när du var liten och hade klättrat upp i en hög tall. Du var borta länge och vi letade efter dig. Plötsligt hörde vi ett jamande någonstans ifrån, och när vi tittade upp ser vi dig högt där uppe. Morfar fick komma med traktorlastaren och resa en stege uppepå den för att lyfta ner dig. 

Jag hoppas och tror att du har haft ett bra liv hos oss. Du har fått gå ut och in som du har velat, alltid haft fri tillgång på mat, och fått hur mycket kärlek som helst. En gång blev du biten av en orm så att hela huvudet svullnade till en gigantisk boll. Vi var helt övertygade om att vi skulle förlora dig redan då. Du åt inget, inte ens leverpastej, skinka eller räkor som du älskade så, du rörde dig knappt utan bara låg på golvet. Då trodde vi aldrig att vi skulle få se dig busa omkring igen, men på något mirakulöst sätt återhämtade du dig efter att vi fick tvingat i dig penicillin. När du har varit skadad eller sjuk har vi tagit hand om dig som vår lille bebis. Om du inte hade trivts hos oss hade du nog inte accepterat att byta hem så som du fick göra ett par gånger. Fast du tyckte inte om att åka bil. Du for runt som en dåre i hela bilen och hamnade tillslut på mammas axel som en papegoja när hon körde. Vi hade försökt stänga in dig i en låda, men det var helt omöjligt att få sig att stanna där.

I natt kom då din tid, mitt i ett språng tog ditt liv slut och vi hade inte kunnat göra något för dig. Du ville, precis som vanligt gå ut på kvällen och vara ute och jaga under natten som du alltid gjorde. Inte för att du någonsin fick någon fångst som inte redan var halvdöd, men du gav aldrig upp.

Förmodligen orkade inte ditt lilla hjärta slå längre. Jag tror inte du hann märka något. Du låg precis som om du var påväg någonstans, på väg ut i skogen. Till din skog. Jag kommer aldrig någonsin att glömma dig och du kommer för evigt att vara saknad. Du finns i mitt hjärta, i mitt minne, och det kan ingen ta ifrån mig. Jag är så glad för alla stunder vi haft, för all tröst du har gett mig. Ingen annnan har lyssnat så som du, ingen annan har tröstat mig så många gånger och hållt mig sällskap när jag behövt. Du har mött mig när jag kommit med bussen och följt mig på promenader. Jag hoppas att du har kommit till ett ställe där det alltid är varmt och skönt, där du får återse dina små ungar som du en gång fick äran att bli pappa till, där ingen ondska finns och där du kan få leka och busa hur mycket du vill.


8/6 2002 - 24/10 2010

Det brinner ett ljus för dig, nu och för alltid. Vila i frid min älskade Alfons <3


Kommentarer
Postat av: Mika

Nej lille! :(

2010-10-24 @ 12:25:52
URL: http://mikado.blogg.se/
Postat av: elin

Tänder ett extra ljus här med.

saknar dej <3

2010-10-24 @ 14:44:08
URL: http://elinakeson.blogg.se/
Postat av: Carina

Förstår din saknad, inte lätt att mista sin vän!

2010-10-24 @ 15:05:14
URL: http://carinaduvefjord.blogg.se/
Postat av: Desire

Tårarna bara rann när jag läste den här vackra texten :( Och vilken underbar katt han verkat vara! kram kram/Desire

2011-11-15 @ 22:17:18
URL: http://www.desiresvelander,blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0