Heartline

Jag har köpt blommor för att muntra upp mig själv lite denna vecka som kommer bestå av plugg, plugg och lite mer plugg. Det är helt otroligt hur mycket vi ska lära oss under en enda kurs. Det är som om alla de andra kurserna mest bara är för att fylla ut tiden med, så att man kan säga att man har läst tre år på universitet...

Bita ihop och kämpa emot,
tårarna,
som inte får komma nu.
Inte här, inte nu...

Men kanske får jag lite klarhet, kanske.
Men det är inte det besked jag vill få...

Jag känner mig så smutsig, äcklig.
Och jag ångrar, ångrar det steget.

Här är min nya pläd som ska få pryda min säng och hålla fötterna varma :)
Ganska simpel men en aning dryg att göra, men nu är den äntligen klar...

Tänk att det finns en människa som kan få mig att le som ingen annan, som kan få mig att skratta hejdlöst åt rynkor i handen på en brygga vid en sjö, som jag kan gå brevid utan att säga ett ord för hon förstår ändå, som jag kan göra änglar i snön med, som jag kan hoppa i höstlöven och rulla ner för slänter med, vi kan gå i affärer och göra fynd på loppisar och auktioner, vi kan handla mat så hela affären undrar vad vi håller på med, vi kan arrangera fester och sittningar och självklart festa ihop. Vi kan plugga och diskutera viktiga saker, likaväl som vi kan flumma omkring en hel dag. Men framför allt så får hon mig att må så sjukt bra och jag litar på henne till 200%! När jag såg henne första gången efter sommaren kunde jag inte sluta le, och så är det varje gång jag möter henne! Jag är så glad att jag har henne, utan henne hade jag aldrig klarat av plugget och livet här... Hur det ska gå den dagen vi tar examen vet jag inte, men jag längtar inte dit. Jag vet bara att jag aldrig vill flytta långt ifrån henne!

Världens bästa vän, du vet vem du är!

Jag är lite öjämn i min uppdatering här. Kan inte hjälpas, vissa dagar finns det mer tid och lust, andra mindre. Nu ska jag snart till Kåren för att låta folk prova åvve och ta upp beställningar. Förhoppningsvis är det någon god mat så man kan köpa något att äta med. Förkylningen är lite bättre i dag i alla fall. Får hoppas att det släpper helt snart!






För varje andetag, måste man tänka att man är stark.
Man måste kämpa för att vara den man är,
kämpa för att upprätthålla tryggheten...

Detta är vad jag har fördrivit tiden med denna kväll. Det ösregnar utanför fönstret, jag är fortfarande förkyld och i morgon är det fullt ös med föreläsningar. Hade det varit bättre väder hade jag gått en promenad, hade jag inte varit sjuk hade jag gymmat...

Älska mig för den jag är,
inte den jag borde vara.
För jag är den jag är,
och det kommer jag alltid att vara!

Så himla sanna ord, och jag lever mitt liv efter dem.





Vi har haft terminens första Emboli-styrelsmöte. Vi fick planerat massor och det verkar finnas gott om energi i gruppen. Det är ett bra tecken! Nu ska vi se till att få genomfört allt det vi vill, så ska vi se att vi snart är en aktiv förening igen :D

Dagens föreläsningar har handlat om farmakologi och leversjukdomar. Leversjukdomarna tyckte jag var rätt intressanta, de är inte så kända liksom, och det var nog första gången någonsin då sjukdomarna inte berodde på rökning. Dessutom har ju min bror en slags leversjukdom. En helt ofarlig en, men det var intressant att få veta lite mer om hur levern fungerar och vad som händer när de skadas eller blir sjuk.

Jag har förresten beställt en present till mig själv, kanske för att jag varit så duktig de senaste två veckorna ;) Ett set med studioblixtar är på väg till mig, något jag önskat mig länge och tittat på många gånger.

Det är lite märkligt faktiskt, att det känns som om jag är närmare min mamma och dem där hemma när jag är här uppe i norr än när jag är hemma. Jag pratar med mamma nästan varje dag när jag är här, men hur ofta hinner vi verkligen prata när jag är hemma? Antingen är hon borta eller så är jag. Råkar vi båda vara hemma samtidigt kan vi knappt ändå prata med varandra ostört. Alltid är det någon som stör. Men när vi ringer, då är det bara hon och jag, det blir liksom mer kvalitet då på något sätt. Fast jag saknar så klart att kunna krama henne.

En annan sak jag har tänkt på är att jag har blivit mer känslig. Aldrig förr har jag till exempel gråtit till en film, men när jag, Jonna och Matilda såg "Jag saknar dig" grinade jag igenom hela filmen. När jag idag låg och tittade på Mia Skäringers show om självkänsla grät jag med. Och allt oftare får jag nästan panikångest när jag tänker att det kan hända något med mina älskade medans jag är här långt borta. Ångesten liksom kryper fram då och tårarna tränger på under ögonlocken. Det är väl det som kallas skörhet.